MIN HISTORIA, MIN VERKLIGHET

Den här historian började 2004 jag var bara 9år då. Jag och min dåvarande bästavän bestämde oss för att göra ngt ovanligt med våra liv inte bara sitta på hästryggen hela livet. Vi bestämde oss för att testa spela fotboll. Hennes pappa tog kontakt med någon som fixade tider och dagar så vi kunde komma och spela. En dag ringer vickan mig och frågar om jag kan komma och leka med henne det kunde jag ju så vi bestämde oss för att den kvällen testa spela fotboll i laget Ösmo. Jag minns exakt vad jag hade på mig, ett par blåa vindbyxor och en stog tjocktröja vilken tjej! Med min biltema vattenflaska åkte vi in på Ösmp IP infarten och genom rutorna minna jag hur jag såg den stora gråa planen med massa barn på. Vi kliver ut och det pirrar extra i magen. Vi hälsar på våra tränare och dom pressenterar oss inför det som då skulle bli vår nya familj & älskade fotbolls lag. Kommer ihåg hur sämst jag var på att passa bollarna flög åt alla möjiga håll men tror inte jag brydde mig på jätte mycket just då. Träningen var ju inte så lång så den var snabbt över. Vi kom överens om att komma tbx och två dagar senare gjorde vi det. Samma kläder som första gången kom vi där med leendet på läpparna. Vi fortsatte träna och och kom åter och åter igen tbx. Nu var vi en i laget. Åren gick och vi spelade. Vi kanske inte va så jätte bra nä vi hade en tjej som till och emd böt lag för att det inte gick bra för oss.

Det var innomhus cup och vi mötte nynäshams tjejlag. Jag hade bollen jag passar vickan hon gör en bresida tbx och på volly skjuter jag tbx hon tar den i luften och gör mål. Jag hoppade på henne av glädje jag glömmer aldrig det ögonblicket. Vi vann mot nynäs yes! Tiden gick och jag sakadade mig på träningen. Roger slängde in mig i målet på en träning och det gick bra. Jag fick då förfrågan om jag ville stå i mål borta mot Dalarö redan då taggad som bara den så tackade jag JA och det var match dag helt plötsligt. Nervös som tusan stog jag där i regnet i en alldeles för stor blå målvakts tröja med siffran 1 på ryggen. vi spelade jätte bra och jag höll nollan! Första matchen och vi vann med 15-0 ja hela 15-0 shit vilken känsla!

Jag blev en av målvakterna och vi turades om. Jag älskade att stå i mål och små som vi var stog vi halv lekar var det va spännande och roligt! Året kom och vi gick på elva manna ni vet stor plan och grejer det va speciellt. Då var vi tre målvakter Jag Jossan och Paulina. Det var vi tre som krigade om platsen. Då va det mer på allvar liksom. Åren rullade på och Jossan slutade då var vi bara två kvar. Vi drog till danmark 2008 och ställde upp med två lag. Vi krossade och kom tvåa med 93laget där jag stog och fyra med 94laget där paow stog. Året där på drog vi dit igen och det gick as bra! Paulina slutade sen och där var jag kvar ensam målvakt nu var målet bara mitt! bara mitt! Så jag hade krigat och det var jag som vann yea! Åren gick och det kom till det stadiet då vi började träna i hop med Ösmos damlag. Det var läskigt det var jävligt lskigt! Jag grät hemma jag ville inte absolut inte spela med dom läskiga äldre tjejerna! Men det var nog det som förndra allting. Vi lärde känna dom riktigt bra och vi drog till spanien och spelade. Det är en annan historia men vi hade roligt med varanndra!
Vi kom hem och ett tag senare gick vi upp i flickor 18 ELIT. Första matchen hemma mot sollentuna oj det glömmer jag inte! Självklart stog jag i mål taggat till hundra liksom hallå elit match hemma på IP! och vi vann!! Inte med 1-0 inte med 2-0 utan tror det blev 6-1. Det stärkte vårat självförtroende så sjukt mycket och vi fortsatte att vinna varenda match tills vi mötte bajen. Det var snuskigt lika mellan våra spel och en tjej med tur får in bollen i mål. Vi förlorade den matchen. Men när det var dax att spela mot dom igen så vann vi med 3-0 åh vad jag älskar mitt lag.

Dagen kom då vi fick reda på att vinner vi över sollentuna borta vinner vi hela ELIT, oj vad det pirrade i magen. Mtachen borta mot solentuna drog igång och det var jämt. Vi slarvade väldigt mycket men vi va säkra bakåt. Men vi får in ett mål och om jag inte minns fel så fick vi till och med in två. Nu var et nervöst! Tiden gick så långsamt men till slut blåser domaren av. Vi vann vi vann matchen och vi vann hela flickor 18 ELIT. Jag grät, ja men av lycka. Vi hade tagit oss från botten till toppen. Vilket lag jag har. Alla var så glada och fyfan vilken känsla det där var. Den känslan får man bara en gång och jag fick den med dom jag älskar allra mest. Nån månad gick och det var dax för våra tränare att berätta att vi nu skulle slå ihop med damerna. Nu var vi ett lag och vissa var glada och vissa var besvikna och ledsna. Jag tillhörde den andra delen. Jag blev otaggad ja jag var till och med och testtränade i Hammarbys f18. Det va nått för mig det var där jag skulle spela säsongen 2012. Men det blev inte så jag ville ju spela med minaa ösmo tjejer. Jag valde att säga nej till bajen och satsa fullt i ösmo.

Nu var vi helt plötsligt två målvakter. Hon var bättre än mig, ja hon kunde göra insparkar och kasta fan! Jag hade ju typ aldrig haft ngn att jämfära mig med. Vi gick inte alls bra ihop i början och jag blev arg när hon blev utagen till matcher och inte jag. Men jag tog mig i kragen jag blev bra jag blev bäst. Jag fick börja spela alla A-lags matcher och det stärkte mitt självförtroende så sjukt mycket. Jag kände aldrig att hon var bättre än mig utan i min värld fanns det bara jag och laget haha. Allt fick perfekt, men sen kom dagen vi mötte södersnäckorna. Det var nog där det tog knäck på mig. Vi förlorade stort och det kändes helt meningslöst efter det. Jag blev så otaggad på fotboll och tog en ledig vecka. Med andra ord inga träningar och inga matcher. Och jag saknade inte ens fotbollen? Varför kände jag så för.

Efter massa beslut fram och tbx så valde jag att ta mig i kragen åter igen och berätta för mina fyra fantastiska tränare att min tid var över. Jag började med Vesa som jag nt haft så länge och jag berättade. Men jag började gråta mitt i allt. Jag berättade att jag slutar nu. Det blev tyst nån sekund och han sa nej du tar bara en pause. Vo pratade och han fick mig att känna att det inte är fel att vila några månader liksom. Åh så skönt. Nu var det bara tre kvar som skulle få reda på nånting. Men jag vågade inte direkt. Men efter ett tag in på träningen så frågade vesa aom han skulle med upp till tränarna men jag ville göra detta ensam. Men han fick förvarna dom. Efter så vågade jag inte kolla på Roger eller Andreas. Men roger gick bakom min rygg och sa att det är okej. Den känslan åh ni förstår inte! Efter gick vi och pratade på läktaren och självklart började jag gråta igen. Jag berättade som det var och han sa att han kände sig misslyckad som inte fick mig att va kvar! Dom orden dom kommer alltid finnas kvar i mig. Han är den bästa tränaren som någonsin kommer finnas på denna jord. Och vi pratade massor. Jag var välkommen tbx och massa. Ja ett riktigt samtal där känslor var på första parkett.

Jag gick upp till Pernilla sen min lagledare men orden kom aldrig fram. Så vi började prata om Ösmo marknaden då jag hade bestämt att jag endå ska vara med och hjälpa till. Åkte från IP utan att laget fick reda på att jag inte längre tillhör dem. Tränare hade klappat mig på ryggen innan jag fick ut och den känslan va fantastisk. När jag kom hem fick jag ett tårfyllt sms av min lagledare som då fått reda på att jag slutat. Vet inte riktigt om jag kan skriva vad det stog, nej det är mellan oss. Tro mig jag grät i allafall när jag fick det. Hela kvällen grät jag här hemma, jag grät till och emd när jag duschade. Jag grät när jag låg i sängen och ville bara dö. Jag visste inte då om jag hade tagit helt fel beslut eller om jag gjort rätt? Jag har ju nämligen helamig vägg full med bilder genom åren och alla medaljer hänger där. Till och med min bokal jag fick som årets spelare. Shit jag har vart med om väldigt mycket i ösmo laget.

Nu idag mår jag helt okej, jag tycker det är skit jobbigt att åka förbi IP men det är ngt jag får lära mig. Ösmos flicklag har förändrat mig helt. Vem skulle jag vara idag utan fotbollen? Jag vet att väldigt snart står jag på IP igen med målvaktshandskarna på och är första målvakt igen. Den dagen kommer och det kommer bli någon alldeles speciellt. Jag kommer alltid att tillhöra ösmo. Och jag kommer aldrig att tillhöra nått annat lag. Jag älskar alla i laget varenda människa. Men framförallt mina tränare. Tack för åtta år så jävla mycket tack! En stor del av mitt liv har handlat om fotboll och nu behöver jag bara reda ut mitt och sen är ja tbx vänta bara tills ni ser 23 på plan igen! ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback