NU HAR JAG TÄNKT KLART JAG VET VAD JAG SKA GÖRA.

Efter att tagit en veckas pause från fotbollen det vill säga inga träningar och inga matcher så har jag nu bestämt hur jag ska göra med fotbollen. Jag känner mig inte hemma i laget längre. Det är verkligen inte mina lagkamraters fel verkligen inte utan att jag bara känner så. Själcklart älskar jag dom, vad skulle träningarna vara utan tvillingarna eller sannap som alltid rensar. När vi tre målvakter krigar för att få en plats i a-laget. Jag älskar dom stunderna. Men den enda jag direkt har bästa västa kontakten med är Tess och när hon nt tränar blir jag tveksam ska det verkligen vara så liksom? Jag älskar fotboll men denna känsla r den värsta som finns i hela världen. Jag vill ju liksom bli bäst! Så nu efter mycket om och men & jävla massa snack med vänner och familj så ska jag prata med en av tränarna om hur jag exakt känner. Jag måste lägga ut alla korten på bordet även fast det blir tårar och svek. Jag vet för mitt bästa och för lagets bästa jag kan inte spela om jag inte vill. Men inte sluta om jag är tveksam. Jag behöver hjälp av någon som vet av någon som vart med i många år. Det är inte lätt för mig efter 8 år i osmo laget att säga att man vill sluta. Den meningen kommer aldrig komma ur min mun utan det kmr bli ngt annat. Jag är berädd att lämna ngt jag älskar för att fokusera på mig själv. Den värsta känslan är denna känslan och den kommer alltid att finnas med i mitt liv.