Så nu ska jag vara fullkommligt ärlig här i min blogg, det är trotts allt min blogg jag skriver vadfan jag vill! Jag har fått konsikvenser utav att jag skriver ut exakt vad jag tycker och tänker. Jag var nära att ge upp det jag älskade mest i hela världen för att konsikvenserna fick mig att må dåligt och ville bara bort från allt. Men som man säger man lär sig av sina misstag men det där var inge misstag från mig utan ärlighet.

Under mitt sexton åriga liv så började jag livet med att vara hos en annan familj på vardagarna från två års åldern till tolv kanske jag var? Dagmamma kallade dom det för men jag sov över jag åkte bort med dem så det blev som en andra familj för mig. Dom har lärt mig väldigt mycket genom åren. Att växa upp med tre bröder som dom till slut blev var tufft. Att hänga på crossbanan att lära sig klättra i berg det var det jag gjorde i små åldern. Kanske därför jag tål rätt mkt idag.  Efter det livet blev det hackigt på banan, mina pöron började bråka som aldrig förr och där stog jag i mitten och visste inte vad jag skulle göra? Jag var förfan helt jävla ensam då inte en kotte att vända mig till. Till slut skilde mamma och pappa sig men vi bodde förtfarande kvar i lilla Ösmo. Dom blev sams och efter några år flyttade vi alla tbx till port sju på bergan.

Då trodde jag mardrömmen var över men det var bara en början. Mina tre allra närmaste vänner flyttade långt bort från mig. Den enna bråkade med sin pappa och flyttade till Bålstad den andra hennes pappa gick bort så det blev aldeles för tungt så hon stack till mammsen i Täby. MEn hon som jag hade allra närmast hjärtat blev misshandlad av sin halvfarsa, glömmer aldrig när hon ringde mig mitt i natten då det hände. Hon blev fosterplaserad i karlstad. Dom jobbigaste åren i livet hade just börjat. Där stog jag ensam kvar Mikaela SJölund14 bast.

Livet har rullat på sen dess, träffas masssa fina människor en hel del som fick bli en stor händelse i livet och vissa som kanske bara var fake. Nu två år senare börjar allt om igen. Jag har mått piss till coh från vet inte om nått är fel med mig egentligen. Det som får mig att orka är mina underbara vänner mina intressen och hoppet att det en vacker dag kommer sluta att allt får ett slut på min egna saga som min familj har skapat. Mina päron bråkar hela tiden varje kväll, varför gör dom inte bara mig en tjänst och flyttar ifrån varandra varför ska jag behöva få höra om allt igen? Just nu står mamma i kö för en llägenhet men hon vill tydligen bo långt bort och då kommer jag ju i klämm igen?

Känslan att få komma hem till en mamma och pappa som är samms och kanske kramar om mig när jag kommer från skolan, kanske frågar hur min dag vart kanske frågar om vi alla ska gå på bio. Den känslan har jag slutat tro på för länge sen.

Som sagt alla behöver lätta på trycket ibland och nu jag öven jag gjort det. Den tuffa bruden som aldrig viker sig har även dolda sidor som kanske ingen trott. Vad vet jag