Sitter och kollar igenom lite mappar på datorn med massa bilder. Gud vad bilder jag har från alla möjliga tillfällen. Från när jag gick i sexan till alla häst bilder och bilder från äpplet. Men bilderna från fotbollen det är nått jag nog aldrig kommer kunna radera. Det har gått lite mer än tre månader sen jag gav upp min dröm. Min dröm om att bli proffs och jag va på god väg. Jag spelade ju förfan på Elit nivå och frågan är då varför slutade jag. Jag lät andra bestämma min dröm och det är något jag ångrar reält. Till och med min älskade vän T tränar inte längre efter jag slutade. Känner att det är mitt fel att hon inte gör det hon älskar. För lite mer än tre månader för att vara exakt så var det den 15 maj då kom jag he på kvällen gråtades som en liten flicka som ramlat och skrapat upp knäna. Jag har ALDRIG gråtit så mycket och det gjorde seriöst ont. Den smärtan jag hade den vill jag aldrig mer känna. Alla sms jag fick från lagkamrater och tränare det gjorde ännu ondare. Att för ngn dag sen fått ett sms från min lagledare som skriver info om gotlands resan det spräckte upp såren. Jag vill inte känna såhär längre jag vill le och spela fotboll igen. Fotboll är mitt liv men frågan är fortfarande kommer jag kunna nå det jag en gång var. Jag lilla Mikaela sjölund fick vara med och spela i ett Elit lag och med det ha släppt in minst mål i hela stockholm och med det vunnit hela skiten. Jag mikaela Sjölund som 17 åring tog mig från botten till toppen och blev damlags spelare och inte bara det utan jag blev första måvlakt. Jag startade alla A-lags matcher det var jag som ägde det målet. Med 23 på ryggen kunde inget sänka mig. JAg vill ha min känsla tbx den glöden jag en gång hade. Dagen jag slutade på fotboll den dagen plågar mig bara mer och mer för varje dag som går. 
Dagen så verkligheten hann i kapp mig och krossade mina drömmar, den tog mig från toppen till botten. Den dagen plågar mig mer och mer. Nu vill jag inte känna såhär längre..