LÄMNA MIG I FRED FÖR JAG ORKAR INTE MER.

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag

nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks

om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar

då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

en osynlig 17-åring vore allas dröm

men inte på det sättet det skeppet har gått på grund

låt mig inte sitta själv idag igen

låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren

det är sånt som får mig att överväga resan till båren

tonåren, som skulle vara något bra

varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel..